Äntligen en solochbadresa. Det var länge sedan om man inte räknar med Singaporeresorna förstås, där var det både varmt och soligt och poolen fanns alltid utanför dörren men badstranden var obefintlig.
Nu blev det alltså Fuerteventura Imperial som gällde eftersom Solresor föredragit att sluta med Jandia Princess där vi varit fyra gånger och älskade det stället. Nå, det nya hotellet var väl inte så puckelryggigt, bra service, god mat, en ofantligt stor matsal och därmed en ljudnivå i stil med värsta skolan kan tänka. Står man på vår balkong och blickar norrut så ser man vårt gamla hotell några hundra meter bort. Det är den där höga, iögonfallande byggnaden som reser sig som en kyrka mot himlen men vi fick nöja oss med att titta på avstånd.
Här en annan intressant del av vår anläggning, ingången till matsalen, den ser lite oansenlig ut men milde Moses vad stor den var innanför.
Här en typisk mattallrik från buffén och till middagen stod en obligatorisk enlitersfalska med rött vin. Hyfsat drickbar.
Och här en liten del av öarna med dignande matuppläggningar. Ser man efter noga så går det en halv fru Cedervall i vänsterkanten av fotot.
Vi hade beställt havsutsikt och det fick vi, ungefär 180 grader, så vi får inte klaga. I öster stiger ju solen upp och eftersom vi hade morgonsol så anar man att vårt rum vette åt det hållet.
Här ser vi ungefär 50 procent av vårt rum som innehöll både liten kyl och ett kassaskåp som man programmerade själv. Av någon anledning så lyckades äkta hälften göra något så att ingen kunde komma in i det, inte ens vi själva, så vi ringde efter hjälp och inom en halvtimme kom en prydlig säkerhetskille som borde kunna få ett mer lönande jobb än på detta hotell. Han kom in i skåpet på ett par minuter och det var inte ett Franz Jägerskåp. Därefter fick jag själv ansvara för både upp och inlåsning i skåpet. Fru C vägrade att röra vid det.
Några kilometer bort ligger den lilla staden Morro Jable och dit kan man ta sig gående längs stranden, buss eller taxi. Någon gångväg finns inte. Vi strandgick alltså och bitvis fick vi leka bergget (sån där med horn ni vet) och hoppa på lavastenarna med risk för både benbrytning och näsblod men vi klarade oss. Inne i staden kan man inte göra annat en lite shopping, ta en öl eller som här en fikapaus utan kanelbulle.
Tillbaka till matsalen, man hade ofta något tema till middagen, denna gång Österrike och därmed kunde man få en wienerschnitzel som inte hade vare sig citron, ansjovis eller kapris men någon svampsås och några kokta grönsaker fick ersätta det felande. Plus en liter rödvin förstås. Från Spanien.
När det var dags för desserterna så blev ofta vårt val några skivor emmentaler eller maasdamer med melon. Deras grönmögelost var helt OK och brieosten superb. Det fanns också en ost som skyltades med "ost från ko". Den kunde man gärna stå över. Det var inte alla gånger som man kunde motstå frestelsen att ta något från gottebordet, det syns tydligt på detta foto i form av en hög med grädde och några andra kaloristinna ingredienser.
Obligatorisk avslutning på dagen efter intagen middag blev en Irish Coffee. Nu kunde man inte prestera detta i baren uppe vid receptionen utan vi kompromissade oss fram till Kaffe med mjölk som ringlades över med whisky. Det var ganska käckt och gick att dricka. Vi satte oss utanför anläggningen och drack denna goda blandning medan vi kunde beskåda alla konstiga människor som gick in och ut ur huset.
Det blev en trevlig vecka, havsbad en enda gång och det var den sista dagen. Övriga dagar var havet riktigt översvallande och lämpade sig inte för något annat än att drunkna i. Det fanns ett antal pooler som fram på dagarna blev tämligen överbefolkade men vi hittade en familjepool där det gick att få tag på varsin solstol så allt ordnade sig till det bästa.
Vissta ja, vi var ju i Morro Jable dit vi hade gått men hem tog vi taxi.
Vi åkte dit en gång till och denna gång tog vi bussen. Jag köpte ett par skjortor, vi tog varsin öl, kaffe och så taxi hem. Det var säkrast, vem visste vart bussarna gick?
Bussen till flygplatsen klockan halvsex på morgonen hade en hejare till chaufför och det var med ett samfällt nödrop som kom från passagerarna när bussen höll på att köra ut i den mörka terrängen i en skarp högerkurva. Därefter tog han det betydligt lugnare. Flygmaten hem var köttfärsröra och pasta. På ditvägen var det köttbullar. Tänka sig.
Denna gång så blev det årliga seminariet förvandlat till en resa till Tallinn med en arbetsdag och en fridag i Tallinn och för de som så önskade, två fridagar. Föreningen bjöd på resan, mat ombord, frukostar och hotell. Allt därutöver fick deltagarna betala själva. De medlemmar som inte var kallade fick följa med men då betala allt själva. Det kom ett par stycken, bland andra en sällsynt medlem från Örebro med dialekt och allt.
Överresan startade den 6:e oktober och vid tvåtiden satt vi i en första konferens fram till dess båten avgick klockan 18. Så blev det Buffékäk och detta är ju inte speciellt upphetsande. Ute på Ålandshav träffade vi på den hårda vind som SMHI utlovat och natten blev tämligen sömnlös i kulingen eller vad det nu var. Kulingvarning var i alla fall utfärdad.
Frukost och väl i hamn så äntrade vi en buss för ett par timmars sightseeing. Bussen var sprillans ny och detta var den lilla bussens jungfrufärd.
Vi stannade vid en park med en fantastisk höstblomning och denna bild blev speciellt bra eftersom inga medlemmar förstörde helhetsintrycket.
Vi promenerade runt i denna park och njöt av den svala höstluften och blomsterprakten. På denna bild fastnade ett antal av medlemmarna. Från vänster ses Ulla, Bengt, Leif och Christer. I högra gruppen ses ordförande Nisse, Arne från Örebro, baksidan av vice ordföranden Olle och Kjell samt några oidentifierade personer.
Så var det dags för lunch på egen hand. Jag och hustru Agneta tog ett närliggande matställe från hotellet räknat där vi avnjöt en liten men god laxtartar med inhemskt öl. Nåja, så hemskt var inte ölet men man blev inte uppkäftig av det.
Sedan blev det arbete resten av dagen, så kallad brainstorming, men jag tog med mig min personal, det vill säga en av Valberedningen, Kerstin. Stefan, den andre medlemmen var inte med. Därför satte vi oss i vårt rum och gick igenom läget inför stämman i februari.
Vi samlades i foajen och drog iväg till "Gamla stan" där alla utom två slank ner i en rysk restaurang och vi fick ett långbord där man slapp höra något från andra ändan, så långt var det.
Här ett foto taget från min plats vid den bortre änden. Där kan man från vänster se och njuta anblicken av den glada örebroaren Arne, Maggan med servettringen insatt i glasögonen, varför vet jag inte, tror inte att man ser bättre med denna ring som förresten gick att äta upp. Intill denna dam sitter Nisse. Förutan Nisse hade denna resa inte blivit av för det är han som bestämmer. Därefter ser man Agnetas högerarm och hand som helt omilitäriskt pekar med bara ETT finger och inte hela handen.
Se så nyktra och fina paret Cedervall är men då skall man veta att detta är före två öl och två vodka. Var.
Vodkan slås upp av trevliga servitriser från en meters höjd och inte spiller de något. För att inte missförstås så är det vodkaflaskan som är på en meters höjd och inte servitrisen.
Vad åt vi då? Jo, det framgår av denna bild. Gott var det i alla fall, skriv upp det!
Under måltiden uppträdde vackert klädda flickor bakom min rygg (en meter ungefär) Sprattlade gjorde de och tjöt som ånglok.
När vi så småningom avslutat måltiden tyckte min hustru sig se en stor rysk brunbjörn iklädd huvudbonad vid utgången av restaurangen. Det var naturligtvis hallucinationer framkallade av spritförtäringen men jag tog i alla fall en bild så att hon skulle bli förevigad med denna hallucination. Se själva.
Lördagen tillbringade vi mestadels i den gamla staden och levde på en kopp kaffe med Budapeststubbe på Café Reval. Havet var tämligen stilla under återresan och vi fick en mödosam promenad från terminalen till Östra station eftersom SL dragit in sina bussar från området.
Den 29 september var dagen då en minnesskylt skulle uppsättas på garnisonskyrkogården som ligger på platsen där den Engelska kyrkan numera är placerad, från början fanns den vid Rörstrandsgatan men flyttades sten för sten till nuvarande ställe som ligger mitt emot Berwaldhallen och det hela tog endast 9 månader. Imponerande.
Kyrkogården är numera klassad som fornminne och är därmed skyddad från angrepp utifrån, till exempel politiker och grävmaskiner.
En mängd, läs cirka 30 stycken, personer från många olika ställen dök upp såsom representanter från Armémuseum, Stockholms stadsmuseum, staden, militära grupperingar med mera. Två gentlemän lyste med sina vackra uniformer som toppades med mössorna med tofs. Det var medlemmar från Oslo gardistförening Hans Erik Grimsrud och vice ordf. Trond Anders Svenson. Jag anmärkte med det samma på stavningen av hans son-namn och han förklarade att hans föräldrar kom från Ystad. Så var det med det.
De kom för att lägga en krans på den norska graven som finns i direkt anslutning vid kyrkans ingång.
Här ses kyrkan till höger och denna hänger ihop med en rund byggnad till vänster. Där intogs en mycket god långmacka i Princess Hall, vatten för mig och kaffe med kaka detta efter avtäckandet av minnesskylten hade skett.
En grav som blivit sparad är denna sten med texten Wår lille Sven. Eftersom det bara begravts militärer upp till och med underofficerare så var hon nog inte så liten i alla fall.
För övrigt så finns Garnisonssjukhusets manskapsgravar för Kungl Svea Livgarde, Kungl Göta Livgarde, Kungl Livgardet till häst och Kungl Svea artilleriregemente.
Måste ju avsluta det hela med en gravsten från mitt eget regemente.
